13 bästa digitalt piano

Hmm ... Efter Casio Yamaha, som står lite billigare, ser det väldigt blekt ut - istället för ett fullstort tangentbord finns det bara 76 nycklar, och hammarmekanismen är inte "levererad" till dem. Men inte för ingenting att detta kompakta digitala piano ingår i rankningen av det bästa?

Nej, inte förgäves. Det viktigaste trumfkortet "Yamaha" - är ljudet. Här förlorar Casio verkligen och märkbart. Även det blir synd att företaget inte installerade den bästa akustiken i piano - ljudet av NP-32 avslöjas på ett nytt sätt i hörlurar av hög kvalitet.

Satsen av effekter är traditionell, först och främst noterar vi högklassig reverb och kör. För en nybörjare musiker är den inbyggda looper särskilt användbar - efter att ha spelat in ett spel i ett minne i minnet kan du byta läge och spela ett annat virtuellt instrument ovanpå inspelningen.

Det finns också ett split-tangentbordsläge som gör att du kan göra samma "live" - ​​en hand spelar en del av ett instrument, det andra - det andra. Det finns också ett MIDI-gränssnitt, så att pianot alltid kan användas med någon VST-synthesizer på en dator.

Här är tangentbordet ännu mindre - 61 nyckel. Men skillnaden i pris med "32nd" modellen är mer än palpabel - är det egentligen bara på grund av detta? Låt oss försöka lista ut det.

Till att börja med kompenseras klaviaturförkortningen med den inbyggda transponeringsfunktionen.Om du spelar passager genom hela tangentbordet blir det naturligtvis obekvämt att använda transposition, men behöver du det ofta?

Ljudet här är exakt detsamma som samplet från riktiga Yamaha-instrument, för att minska kostnaderna, ledde den inbyggda akustiken - kraften sänktes, talarna talar själv grovare i ljudet. Så började de spela, men något saknades ... Det är rätt - rätt pedal är valfri, här är en annan hemlighet för prisreduktion.

Mest av allt led på tangentbordet. Om det i NP-32 var bassen märkbart hårdare, då är svaret från nycklarna inte beroende av en oktav, och det här fördärvar instrumenten i jämförelse. Ska NP-12 betraktas som ett alternativ? Kanske bara om emissionspriset är så akut.

Det är inte rättvist att använda termen "piano" på det här instrumentet: Några av funktionaliteten här ligger närmare syntetiserarna, men KA110 spelar rollen som piano perfekt - ett bekvämt och livligt touch-tangentbord med utmärkt känslighet och ljudprover skrivs här med nära perfekt detalj.

Verktygets vikt överraskad - nästan 20 kilo! I stor utsträckning är den skyldige i den inbyggda akustiken med en total effekt på 60 watt, vilket låter dig spela i ett litet rum, inte "i apparaten" utan på egen hand. Om vi ​​lägger till det inbyggda autokomplementet, så har vi ett bra val av en pub tavern ... det är förstås en musiker som utför på caféer och barer.

Med tanke på att Kurzweil också kan användas för att spela MIDI från en extern källa, finns det möjlighet att spela och spela in musik på ett SD-kort, vi kan på ett säkert sätt rekommendera det till en "mänsklig orkester" som utför hela ensembles roll vid en prestation.

Den främsta fördelen med FP-30 är ljud: det var svårt att förvänta sig en sådan detaljering av ett lägre register från ett plastiskt och ganska kompakt digitalt piano. Om en sofistikerad musiker kommer med någonting, kanske kanske ljudet i mitten - men det här är mer av ett amatörfall och sannolikt är problemet mer i högtalarna än i själva provet eller den akustiska banan i den elektroniska kretsen. Förresten kan extern akustik anslutas via Bluetooth.

Om Kurzweil visade sig vara bra för en professionell labucha ... ledsen, keyboardspelare, då är Roland lämpligare för en nybörjare - det finns en inlärningsfunktion här, men möjligheten till automatisk ackompanjemang är sämre. Men om det finns möjlighet att köpa ett sådant piano för lärande, så behöver du inte leta efter något bättre efteråt.

Av minuserna: tillverkaren levererar piano med rätt pedal, una corda och sostenuto pedaler måste köpas. Men i själva verket kommer du troligtvis att vilja ändra spjällets kontrollpedal - det skiljer sig inte i avundsvärd kvalitet.

Delvis betalar det för tangentbordet - företagsnamnet Elfenbenskänslan är inte bara en reklamflyttning här, den här plasten imiterar verkligen elfenben. Det finns inga klagomål om mekanikens arbete, nycklarnas känslighet och fördelningen av ansträngningarna bland oktaverna.

"Nyayaya" - den inre kattflickan knuffade i mig, rörd av det här dumma namnet på detta företag. Men det kan inte sägas att detta påverkade pianoets kvalitet.

Den största nackdelen med detta digitala piano är i avsaknad av en USB-port: de berövas inte ens tre gånger billigare pianon från vår recension, men den här modellen kan endast användas som MIDI-tangentbord om det finns en MIDI-port på datorn (eller köp USB-MIDI-adapter). Detta är dock mer sannolikt ett högklassigt utbildningsverktyg än en professionell musiker verktyg.

Ljudet här är inget att klaga på, det är väldigt "gott" även på den inbyggda akustiken. Tangentbordet "kavalleri" är bekvämt och har utmärkt känslighet, men det är ganska högt - när du spelar med låg volym börjar du ofrivilligt känna ackompanjemang av trummor. Ändå löser ljudkvaliteten i stor utsträckning.

Om du jämför piano Yamaha och Korg, är det ganska instrument för olika spelstilar än instrument som skiljer sig väsentligt i sig själva. Om på Korgs tangentbord är händerna mer sannolikt att bli ombedda att spela långa tunga ackord, då på "Yamaha" skulle jag helst vilja flyga på övre registret, om inte trettio sekunder, sedan sextonde, säkert.

Yamaha förlorar huvudsakligen kraften i den inbyggda akustiken, men nästan dubbelt. Kanske, förresten, i många avseenden skiljer skillnaden i ljudets karaktär från just detta - Korgens botten redan märkbart utmed kroppen, överfört till fingrarna, "Yamaha" har inte det. Emellertid är 12 W "Yamaha" för hemmabruk mer än tillräckligt.

Den billigaste av de populära digitala pianon med den "moderna" kroppen står ut bland dem främst utåt och inte på bästa sätt: det ser ut som om en syntetiserare kläms in i en spånskiva. Jämförelser med den asketiska utformningen av Korg eller Yamaha är värdelösa här.

Ordet om spånplåt som fallmaterial var inte en överdrift: den här kompakta vägen, i allmänhet, är pianot något mindre än 60 kilo. Även en 50-watt akustik i sin helhet kan inte "röra upp" denna design, även om wattarna här är ganska "kinesiska". Om syntetiseraren sa vi inte förgäves - ljudbanken här har så många som 599 förinställningar, men med en uppenbar uppgift av kvalitet till kvantiteten.

I allmänhet valde kineserna ett traditionellt sätt - de gjorde något lax med genomsnittlig ljudkvalitet, men i de egenskaper som de skriver "599 toner, 203 auto-ackompanjemang, 100 effekter" i stora bokstäver, som tetris "999 spel i 1" var misstänksamt lika.

Generellt ... Tja, om dina finanser löper ut och du vill köpa ett instrument av exakt denna formfaktor, så är Medelli för dig.

Om "Yamaha" byggdes exakt som ett piano (men det uppfyller också uppgiften för hundra procent), då är "Roland" med sina 316 timbres ganska universella. Låt oss lägga till det inbyggda automatiska ackompanjemanget ... och inse att det är extremt obekvämt att använda all denna "rikedom" med en så minimal design.

Tja, iPad kommer igen att ersätta raden av knappar och den mikroskopiska skärmen. Anslut den via Bluetooth till pianot, kör lämplig applikation ... (Här räckte författaren till att inkludera en riktig gitarr med järnsträngar i en rörrörförstärkare, förbannande högt under vägen).

Okej, tillbaka till ljudet. Genomförandet av "live" -instrument är mycket övertygande här, och bara en person med ett ömtåligt öra i ett "blindtest" kan höra skillnaden mellan Roland och Yamaha. I förloraren är tangentbordets bekvämlighet mer - tyvärr finns ingen sådan känslighet för spelets teknik som Yamaha.